Tork-Sven höll också på att drunkna en gång, den händelse hade en förhistoria. Det var så att Sven hade fått veta att mamma skulle fara till stan en viss dag och han hade räknat ut att nu skulle han försöka få ett litet bud uträttat. Han pallrade sig alltså upp till mamma och bad henne om en ”liten” tjänst, eftersom hon ändå skulle till stan så, och det var ju så ynkligt lite, det minsta av budskickning man nå`nsin kunde tänka sig. Mamma var godtemplare, av den rätta sorten till på köpet, så det var nog inte ur vägen att Sven la på ett extra kol när han bad henne om en sån bagatell som att köpa hem en liter brännvin! Har någon av er hört när en kork flyger ur en flaska som är stadd i jäsning? Det har jag! Nåja, troligen fick han ändå hem sin liter. Vem som blev hans budbärare, det vet inte jag. Innan kvällen den dagen var både Sven och mågen hans ganska så påstrukna, men troligtvis också ganska styrkta och karska. De skulle ut och ta sig en båttur neråt ån och Svens lilla ranka båt från vilken han brukade bärga vilsekomna stockar, den kände vi alla nogsamt till. Vips hade båten kantrat å bägge kravlade omkring och skrek på hjälp. Mågen klarade sig, men hade inte Sven fått hjälp av Johan på Fjäl så hade han troligen gjort sin sista seglats. Tacksamheten mot Johan var stor. ”För att han bärgade båten”! Ty den var Svens ögonsten.

Från mitt första skolår står en händelse etsad i mitt minne, ty fast vi lekte och rasade alla årstider så hände ibland att döden kom på besök genom sjukdom eller genom olycka, då som nu. Vi hade en liten flicka till lekkamrat. Hon var nog egentligen inte så lekfull som vi andra. Kanske sjukdom plågat henne länge, vad vet jag, men där stod hon i den mörka farstun till ”mittenbyggningen” och tittade på oss som höll till utanför och väsnades. Då var hon nästan som ett väsen från en annan värld. Hennes stora blå ögon, håret som var gult och självlockigt och så hennes nästan genomskinliga hy. Hon stod där så stilla och bara såg på oss. Hon kunde inte tala så rent som vi andra, hon kunde åtminstone inte få till k-ljudet. Det hade vi roligt åt många gånger. Vi förstod väl inte bättre. Men en vacker dag var hon borta och vi återsåg henne inte förrän vi samlades kring hennes lilla vita kista. Det var oändligt sorgesamt å vi sjöng så gott vi kunde en liten sång för henne innan locket skruvades på. Vår lärarinna hade lärt oss en sång som vi sjöng och det med den största inlevelse det kan jag försäkra. – ” Det blir något i himmelen för barnen att få” (377, Sions toner). Det där att få gå omkring på gator av guld det var minsann annat än glasbrukets sotiga jord, och att få sitta till bords i Guds härlighets hus och att få äta det levande brödet som vi sjöng om i följande verser, det unnade vi henne av hela vårt barnahjärta och den största sorgsenheten i oss gick liksom över då vi genom sången blev varse hur innerligen bra hon skulle få det sedan. Också älven tog sitt. En liten pojke kunde inte hålla balansen den gången han skulle ”kasta smörgås” med en platt glasbit. Den eftermiddagen stängdes vi inne medan stort folk sökte nere vid kajen. Genom fönstret såg vi när hans mor gick hem, torkade tårarna med förklädet och i sin andra hand höll hon en strumpa som vattnet rann ur.Alla skulle gå och se de döda, till och med vi barn. Det fanns väl inte någon på bruket eller i dess närhet som dött som inte vi ungar beskådat, om också med en viss bävan. Men det hörde till, så skulle det vara helt enkelt. .

 Tidigt kom snön i barndomens höstar (eller minns man det bara så?) Redan i oktober blev marken vit många gånger och den låg kvar för gott. Inte var väl skidåkningen så allmän då som nu, och ingen av oss ägde väl några egna skidor heller när vi var riktigt små. Men inte hade vi så stora bekymmer för den sakens skull. Vedtravarna var många och långa. Det var bara att välja lämpliga bitar samt ett grovt ”sockertoppssnöre” att hålla fast foten med och så ett par lämpliga ”fyrkantspinnar” till stavar. Nån kappåkning kunde vi ju inte prestera på dem men de höll att gå på drivorna med och det var ju skojigt det också. Men kälkar hade vi både hemsnickrade och stålskenade. Vi hade långsläp i bruksbacken de gånger föret var gnistrande å hästarna inte hade lämnat allt för mycket efter sig mitt på vägen. En styrkälke längst fram också hela raden av kälkar hopbundna efter varann. Det kunde vara bra roliga kvällar när kylan var sådär lagom och månen stod högt. Innan vi kojade skulle vi väl också vara lite hjälpsamma. Stackars ”tork-Sven” fick rota i travarna å lasta på en stor kälke som han drog i ett grovt rep över axeln in i torkhuset i hyttan. Varje kväll drog han, och varje natt skulle veden torka tills den blev kruttorr. Vi erbjöd oss att skjuta på lasset och gubben var själaglad varje gång han fick hjälp. Att vi stod bakpå medarna å lät oss dras nästan ända in i torkhuset, det tycktes han aldrig märka. Han var idel tacksamhet. Odygd som kvitterades med ris i rumpan var väl ingen ovanlighet men sammanhållningen mellan oss ungar var god och några direkt nidingsdåd gav vi oss aldrig in på. Att spela hartzfiol nån mörk höstkväll för några som vi visste var lite rädda och lyhörda för skrymt och sånt, det var väl ändå bara oskyldigt skoj, men nog var det bäst att ha sina gömställen utsedda i förväg. Jag menar nu för täckande av reträtten.

Så småningom så fick väl var och en gå hem till sitt. Det gick väl inte an att bli bofast hos grannens, hur gärna man än ville.  Det blev kväll och jag kröp ned i min slaf på ena sidan väggen inne hos oss och tvillingarna i sin utdragssoffa på den andra sidan. De läste sin kvällsbön högt och samfällt: Det gick en ängel kring vårt hus . Han hade två förgyllda ljus. Han bar en bok uti sin hand. Nu somna vi i Jesu namn. God natt mamma och pappa. God natt allihopa! Den kvällsbönen har jag varken förr eller senare i livet hört och jag har inte förrän på senare år funderat över hur den ängeln var funtad som kunde bära både en bok och två ljus, nog fick han gå sakta och vackert.Innan vi börjat vår skolgång var ju allt bara lek. Sen blev det läxor och hemräkning en liten smula. Det tog en del tid men rakt inte all. Vi hade god tid till kurragömma mellan glaslådor å i allsköns uthus och bodar.  Uppe vid brukets övre ände fanns hela brukets VC inrymt, för all del avbalkat i två, för patron`s skulle ha ett alldeles ensamma. Det tyckte vi barn var något väldigt fint, men det gick bra för vår del också ty sittplatserna var många och längst ut fanns en liten, liten rundel lagom åt oss ungar. På morron när man var kommen ut på bron för att företa en tur till ett visst ställe, då kunde det minsann vara fler av lekkamraterna som var ute i samma vällovliga ärende. Då blev det kapplöpning så att stickor och strå rök och högt i den klara luften tjöt vi - Tur mitt lillhål!

Det fanns ett album vi kunde få låna och titta i när det blev ledigt i kammarsoffan och vi varit snälla. Både vykortsalbum och på riktigt folk. Mycket släktingar i tjocka album med vadderade pärmar och förgyllda knäppen. T.ex morbror Petter i Amerika som såg verkligt överlägsen ut där han satt. Han hade förresten varit på besök en gång, så vi hade sett honom på riktigt. Det gick en ansenlig tid efter den visiten som tvillingarna inte kunde säga annat än ”aydont nov” eller ”yes, yes”. Så fanns där en dam som hette Tekla, henne bläddrade vi över fortast möjligt. Vi hade beskådat henne i verkligheten och efter detta hette hon alltid Tekla med ögat. Hon hade förvisso två men gud bevare oss för det högra, det var nästan bara rött kött efter en eldsolycka. Hon gjorde oss nästan sorgsna. Men vi blev gladare när vi vände nästa blad, ty där hade en stackars förlupen lus funnit sin död. Den satt där pressad som i ett herbarium, men vi var väl finkänsliga, inte kunde väl dom rå för det. Vi trampade varann på foten i smyg under bordet, snöt oss i förklät å bläddrade vidare. Lagom åt luseländet förresten! Så småningom så fick väl var och en gå hem till sitt. Det gick väl inte an att bli bofast hos grannens, hur gärna man än ville.  

Det kunde knacka på dörren ibland mitt opp i all röran. Det kom tanter som såg hemlighetsfulla ut för våra barnaögon, men de undrade bara om de kunde få några små pojkbyxor sydda. Jodå där satt det inte fast, bara det blev dag igen så den gamla trampmaskinen kunde komma fram ur sin vrå. Men ibland gällde det andra saker, t.ex ris-smorning. Fanns det brännvin med? Javisst det hörde ju till, det visste man ju om. Men sen ordet ris-smorning var sagt, då smög vi oss ut, vi som minst var. Vi visste var riterna försiggick. På tredje vinden som var stor, hemlighetsfull och mörk, framförallt mörk, ty ljuset hade ännu inte kommit till oss. Där hade vi familjer i huset var sin skrubb, ävenså grannens. Där visste vi små liv om ett kvisthål, lagom stort för ett öga. Således måste vi turas om att titta. Efter lagom väntan i mörkret hörde vi steg. Dörren gick upp, dörren gick igen och reglades på insidan. Då var det vår tur. Svarta ulltappar, sju saxar och simsalabim. Ungarna som kom i åtnjutande av behandlingen blev bra, snälla och mindre skrikande barn. Så det så. Nog behövdes lite extra slantar så innerligen väl, både på syning och hokuspokus.

Tant Dora Jakobsson gräddade varje kväll tunna pannkakor åt honom. Det blev hans nattmatsäck. Åh, vilka pannkakor! Jag blev ofta inlämnad till förvaring inne hos dom om kvällarna när mamma skulle gå till Gumböle och hämta mjölk. När man är ensam och inga syskon har får man förlita sig på tillsyn av grannarna. Jag satt uppkrupen på kökssoffan och bläddrade i Stormklockan (ende sonen var socialist, o fasa!) Jag låtsades alldeles enormt ovetandes om att tant Dora stod där vid spisen och gräddade pannkakor, men mitt luktsinne sa mig att nu fräser fläskflottet i pannan, å nu, nu är pannkakan klar. Ska det bli nå`n liten över åt mig på ett fat ikväll också? Det blev nog det för det mesta.Helst av allt ville jag nog när det blev mörkt om kvällarna, å man måste pallra sig in tidigt, gå på visit hos grannen som vi delade farstu med och endast en tunn brädvägg skilde oss ifrån. De var många, alldeles fulla ett rum och kök och inga bekvämligheter. Mamma grälade då jag smög mig dit. De var ju så innerligen tillräckligt många förutom mig. Men där var liv och stoj. Hur maten kunde räcka åt alla kan jag i denna dag inte förstå, men de äldre fick en och annan saltströmming å barnen fick doppa potatisen i spadet. Det gick ju också bra. Där innanför köksdörren kunde man stå och trycka, det var inte så ofta nå`n plats på träsoffan blev ledig men skulle det bli någon så var man ju inte sämre än att man kunde lite försiktigt smyga sig dit. Ögon och öron var vidöppna, vissa kvällar vart det riktigt uppåt. Mina jämnåriga var tvillingflickor, de båda pojkarna därnäst som var äldre, arbetade också i hyttan tillsammans med fadern. Äldre pojkar och flickor fanns också. En pojke hade hyra på sjön men var oftare hemma.Tre var i Amerika, ty det var amerikafeber när vi var barn. Ja, herre gud, minsann var det inte fullt i varje vrå. En katt som hette Rosa å som alltid grundligt åt upp strömmingsbenen och så sköldpaddan och snäckskrinet. De sistnämnda medförda hem av honom som hade hyra ibland. Paddan bodde i en kartong på en gammal filtbit. Så nog fanns det saker som lockade och drog hos dom alltid. Det hade också kommit ett dragspel i huset, ett riktigt med två rader knappar och basar å allt. Pojkarna skulle öva sig varje kväll, helst på samma gång. Det var många hårda duster om det arma spelet, att det inte sprack det kan jag inte förstå. Men den yngre fick för det mesta överhand. Då fick den som blev utan spel tag i sin runda mamma och dansade runt, runt. Trasmattan flög sin kos och mamman både flämtade å morrade, stormskällde och grät. Åh, vad jag njöt, storglodde och kiknade av skratt då det blev som värst. Men opp med dörren och in med ny luft! Sju, åtta personer och nyätna på stora portioner ”rotstampa”, det går knappt att beskriva.

  Hösten kom så sakteliga. Vi letade små, små potatisar i fårorna där potatisen nyss tagits upp. Vid bäcken fanns två stora grytor, där tvättade alla brukstanter kläder så länge det gick på hösten å där under grytorna var det nästan alltid eld. Vi letade bortkastade ansjovisburkar på brukets gemensamma slask och diverseutkast längre ned vid bäcken. Dom använde vi som kokkärl åt våra småpotatisar i glödhögen under tvättgrytorna. Rätt snart var de kokta och då åt vi dom på träpinnar som minsann inte fattades runt vedbackarna. Jag minns att vi ibland fick följa med någon äldre ner till hyttan, på nån kväll förstås då dagens arbete var slut.Då hade vi riktiga potatisar med oss och dom ugnsstekte vi i ett ”pottlock”. ( Glaset lades i järntunnor som kallades ”pottor” och fördes in i en viss temperatur i en ugn.) Det var i den ugnen vi bakade världens godaste potatis. Då vi tog ut dem var de spruckna och vita. Läckerheten direkt tillsammans med glödstekt sill. Väldigt trolskt och mystiskt var det om kvällarna nere i hyttan. Något lyse fanns inte där, endast skenet från smältugnen, där under natten nästa dags glasmassa förbereddes. Där var alltid Jakobsson, han hade ständigt nattpass. Jag kan se honom hur han gick på kvällssidan ner till hyttan i sina direkt från Småland beställda träskor. Sådana fanns inte här uppe. De var gjorda i ett stycke trä. Jag har en kopia i min ägo fast små, små. Vi hoppade hage en kväll när han gick neråt hyttan . Han skulle väl för att vara rolig göra ett hoppskutt tillsammans med oss när han gick förbi, men just då han slog i backen igen så sprack hans träskor från för till akter, å vi bums iväg bakom närmsta knut. Vi kunde väl förskams skull inte flabba gammalt folk rätt i ansiktet ! Men annars bor inte skrattet långt inne när man är liten.