Det kunde knacka på dörren ibland mitt opp i all röran. Det kom tanter som såg hemlighetsfulla ut för våra barnaögon, men de undrade bara om de kunde få några små pojkbyxor sydda. Jodå där satt det inte fast, bara det blev dag igen så den gamla trampmaskinen kunde komma fram ur sin vrå. Men ibland gällde det andra saker, t.ex ris-smorning. Fanns det brännvin med? Javisst det hörde ju till, det visste man ju om. Men sen ordet ris-smorning var sagt, då smög vi oss ut, vi som minst var. Vi visste var riterna försiggick. På tredje vinden som var stor, hemlighetsfull och mörk, framförallt mörk, ty ljuset hade ännu inte kommit till oss. Där hade vi familjer i huset var sin skrubb, ävenså grannens. Där visste vi små liv om ett kvisthål, lagom stort för ett öga. Således måste vi turas om att titta. Efter lagom väntan i mörkret hörde vi steg. Dörren gick upp, dörren gick igen och reglades på insidan. Då var det vår tur. Svarta ulltappar, sju saxar och simsalabim. Ungarna som kom i åtnjutande av behandlingen blev bra, snälla och mindre skrikande barn. Så det så. Nog behövdes lite extra slantar så innerligen väl, både på syning och hokuspokus.

Tant Dora Jakobsson gräddade varje kväll tunna pannkakor åt honom. Det blev hans nattmatsäck. Åh, vilka pannkakor! Jag blev ofta inlämnad till förvaring inne hos dom om kvällarna när mamma skulle gå till Gumböle och hämta mjölk. När man är ensam och inga syskon har får man förlita sig på tillsyn av grannarna. Jag satt uppkrupen på kökssoffan och bläddrade i Stormklockan (ende sonen var socialist, o fasa!) Jag låtsades alldeles enormt ovetandes om att tant Dora stod där vid spisen och gräddade pannkakor, men mitt luktsinne sa mig att nu fräser fläskflottet i pannan, å nu, nu är pannkakan klar. Ska det bli nå`n liten över åt mig på ett fat ikväll också? Det blev nog det för det mesta.Helst av allt ville jag nog när det blev mörkt om kvällarna, å man måste pallra sig in tidigt, gå på visit hos grannen som vi delade farstu med och endast en tunn brädvägg skilde oss ifrån. De var många, alldeles fulla ett rum och kök och inga bekvämligheter. Mamma grälade då jag smög mig dit. De var ju så innerligen tillräckligt många förutom mig. Men där var liv och stoj. Hur maten kunde räcka åt alla kan jag i denna dag inte förstå, men de äldre fick en och annan saltströmming å barnen fick doppa potatisen i spadet. Det gick ju också bra. Där innanför köksdörren kunde man stå och trycka, det var inte så ofta nå`n plats på träsoffan blev ledig men skulle det bli någon så var man ju inte sämre än att man kunde lite försiktigt smyga sig dit. Ögon och öron var vidöppna, vissa kvällar vart det riktigt uppåt. Mina jämnåriga var tvillingflickor, de båda pojkarna därnäst som var äldre, arbetade också i hyttan tillsammans med fadern. Äldre pojkar och flickor fanns också. En pojke hade hyra på sjön men var oftare hemma.Tre var i Amerika, ty det var amerikafeber när vi var barn. Ja, herre gud, minsann var det inte fullt i varje vrå. En katt som hette Rosa å som alltid grundligt åt upp strömmingsbenen och så sköldpaddan och snäckskrinet. De sistnämnda medförda hem av honom som hade hyra ibland. Paddan bodde i en kartong på en gammal filtbit. Så nog fanns det saker som lockade och drog hos dom alltid. Det hade också kommit ett dragspel i huset, ett riktigt med två rader knappar och basar å allt. Pojkarna skulle öva sig varje kväll, helst på samma gång. Det var många hårda duster om det arma spelet, att det inte sprack det kan jag inte förstå. Men den yngre fick för det mesta överhand. Då fick den som blev utan spel tag i sin runda mamma och dansade runt, runt. Trasmattan flög sin kos och mamman både flämtade å morrade, stormskällde och grät. Åh, vad jag njöt, storglodde och kiknade av skratt då det blev som värst. Men opp med dörren och in med ny luft! Sju, åtta personer och nyätna på stora portioner ”rotstampa”, det går knappt att beskriva.

  Hösten kom så sakteliga. Vi letade små, små potatisar i fårorna där potatisen nyss tagits upp. Vid bäcken fanns två stora grytor, där tvättade alla brukstanter kläder så länge det gick på hösten å där under grytorna var det nästan alltid eld. Vi letade bortkastade ansjovisburkar på brukets gemensamma slask och diverseutkast längre ned vid bäcken. Dom använde vi som kokkärl åt våra småpotatisar i glödhögen under tvättgrytorna. Rätt snart var de kokta och då åt vi dom på träpinnar som minsann inte fattades runt vedbackarna. Jag minns att vi ibland fick följa med någon äldre ner till hyttan, på nån kväll förstås då dagens arbete var slut.Då hade vi riktiga potatisar med oss och dom ugnsstekte vi i ett ”pottlock”. ( Glaset lades i järntunnor som kallades ”pottor” och fördes in i en viss temperatur i en ugn.) Det var i den ugnen vi bakade världens godaste potatis. Då vi tog ut dem var de spruckna och vita. Läckerheten direkt tillsammans med glödstekt sill. Väldigt trolskt och mystiskt var det om kvällarna nere i hyttan. Något lyse fanns inte där, endast skenet från smältugnen, där under natten nästa dags glasmassa förbereddes. Där var alltid Jakobsson, han hade ständigt nattpass. Jag kan se honom hur han gick på kvällssidan ner till hyttan i sina direkt från Småland beställda träskor. Sådana fanns inte här uppe. De var gjorda i ett stycke trä. Jag har en kopia i min ägo fast små, små. Vi hoppade hage en kväll när han gick neråt hyttan . Han skulle väl för att vara rolig göra ett hoppskutt tillsammans med oss när han gick förbi, men just då han slog i backen igen så sprack hans träskor från för till akter, å vi bums iväg bakom närmsta knut. Vi kunde väl förskams skull inte flabba gammalt folk rätt i ansiktet ! Men annars bor inte skrattet långt inne när man är liten.

Min far var västgöte, född på Limmareds glasbruk. Min mamma var sörmländska. Till Limmared styrde vi ofta färden på somrarna, ty hyttan på glasbruket hade alltid sin givna viloperiod då ugnen skulle muras om och ses till å deglarna bytas ut. Då var det ferier för arbetarna. Då for vi söderut. Nån gång fick jag fara dit i sällskap med någon bekant till pappa och mamma som också skulle åt det hållet. Så var jag då kvar över sommaren. Jag minns så väl när min lilla resväska var packad och klar. Hjärtat dunkade av spänning, att åka tåg var minsann inte alla förunnat. På den tiden var det minsann inte alla bruksungar som fått den äran. Bland annat hade mamma sytt åt mig några par ”onämnbara” av fyrskaft, slitstark väv med rätt så breda spetsar kring benen. När sommarvistelsen hos farfars på Limmared var över så satt nog det mesta av spetselegansen fast uppe i grangrenarna på det ställe där vi mest höll till och lekte å klättrade. Sommaren varade inte för evigt, fast så vill man ju helst minnas det.

 Jag kan inte minnas att vi någonsin hemma hos oss hade någon väckarklocka, förresten vad skulle vi med den till? Hos en av mina kamrater fanns en, den spelade Napoleons marsch över alperna . Vi drog upp den gång på gång å den spela troget samma, samma.Vi längtade väl musik vi ungar också, innerst inne är det väl så. Men det var minsann inte hos någon av oss det fanns någonting att spela på, utom hos patron Gauffin förstås. Där fanns ett piano i förmaket och vi tittade och hörde, storögt å´ med medfödd respekt för överheten. Nån gång samlades vi alla osnutna ungar in till julgransplundring och långdans däruppe hos dom. Inte var väl glädjen så omedelbar och stor, vi blev nog lite stela av heders-bevisningen.Ibland lekte vi också med ”de” barnen . Över somrarna var de ju alltid på bruket. På vintrarna var det skolgång för dom i Sundvall med särskilt skolhushåll. Ibland fick jag den äran att äta kvällsmat med dem i salen. Smörgås och kornmjölsgröt. Mina ögon hängde fat vid patron, han åt gröt på sitt eget sätt, tuggade, tuggade, svalde, tuggade noggrant varje sked gröt. Nästa gång vi åt gröt hemma hos oss måste jag också prova samma teknik ty att det var ett fint maner, det trodde jag mig förstå. Men jag återgick rätt snart till det gamla vanliga sättet, fort iväg med gröten och å ut en stund till innan det blev oåterkalleligt kväll för den dagen.