Ja, minnena kommer eftersom, det blir som ett enda långt pärlband. Det här kanske inte ens roar mina barn för vilka jag egentligen skriver, men ni kan ju läsa igenom mitt opus någon gång då det blir en tyst kvällsstund för er och ni får lust att vara med er mamma i den period av hennes liv som var glädje och förväntan inför varje ny dag. Barndomens tid, den oförglömliga.Livet är kort och vanskligt. Man vet aldrig hur långt det blir. Jag vill göra de här skriverierna färdiga snart, ändå så är det mycket som inte kommer med, både bagateller och större saker, men då skulle inga papper räcka till och ni skulle troligen tröttna långt före slutet. Varje lördag kom kötthandlaren åkande i sin kärra med köttet bak i åket, överbrett med ett tygskynke. Han band sin häst vid den stång som fanns på bruket, avsedd att binda hästar vid. Järnringar fanns isatta för var och en. Fanns där inga stolta springare nån dag så var den stången finfin att öva balansgång på för oss barn. Men när som sagt kötthandlar`n kom (han hette Pettersson å hade väldigt fina bruna polisonger) då skulle alla hugade spekulanter ut och haffa varsin köttbit till söndagens middag. Allt skulle klämmas och vändas och granskas. Vägas på betsman å godtas eller förkastas. Till slut hade väl ändå var och en fått sitt och Petterson fått sina slantar. Visserligen blev det nog ej så mycket i hans magra börs men betänk att hur billigt det än för vår nutida syn det skulle vara så var ändå fem kronor om dagen det mesta en arbetare på bruket kunde tjäna och då skulle han nog helst vara ”mästare” i sin verkstad som det hette. Men vi hade ju fri bostad, fri ved att dra fram ur brukets travar, varhelst vi kunde bäst finna den i vinterns is och snö såväl som om sommaren. Lyset var fotogenlampor och fotogen fick vi köpa hos Skjöld i maskinrummet till en mycket billig penning. Bostaden var obligatoriskt ett rum och kök oavsett om barnaskaran var en till två eller nio, tio.

Tork-Sven höll också på att drunkna en gång, den händelse hade en förhistoria. Det var så att Sven hade fått veta att mamma skulle fara till stan en viss dag och han hade räknat ut att nu skulle han försöka få ett litet bud uträttat. Han pallrade sig alltså upp till mamma och bad henne om en ”liten” tjänst, eftersom hon ändå skulle till stan så, och det var ju så ynkligt lite, det minsta av budskickning man nå`nsin kunde tänka sig. Mamma var godtemplare, av den rätta sorten till på köpet, så det var nog inte ur vägen att Sven la på ett extra kol när han bad henne om en sån bagatell som att köpa hem en liter brännvin! Har någon av er hört när en kork flyger ur en flaska som är stadd i jäsning? Det har jag! Nåja, troligen fick han ändå hem sin liter. Vem som blev hans budbärare, det vet inte jag. Innan kvällen den dagen var både Sven och mågen hans ganska så påstrukna, men troligtvis också ganska styrkta och karska. De skulle ut och ta sig en båttur neråt ån och Svens lilla ranka båt från vilken han brukade bärga vilsekomna stockar, den kände vi alla nogsamt till. Vips hade båten kantrat å bägge kravlade omkring och skrek på hjälp. Mågen klarade sig, men hade inte Sven fått hjälp av Johan på Fjäl så hade han troligen gjort sin sista seglats. Tacksamheten mot Johan var stor. ”För att han bärgade båten”! Ty den var Svens ögonsten.