Från mitt första skolår står en händelse etsad i mitt minne, ty fast vi lekte och rasade alla årstider så hände ibland att döden kom på besök genom sjukdom eller genom olycka, då som nu. Vi hade en liten flicka till lekkamrat. Hon var nog egentligen inte så lekfull som vi andra. Kanske sjukdom plågat henne länge, vad vet jag, men där stod hon i den mörka farstun till ”mittenbyggningen” och tittade på oss som höll till utanför och väsnades. Då var hon nästan som ett väsen från en annan värld. Hennes stora blå ögon, håret som var gult och självlockigt och så hennes nästan genomskinliga hy. Hon stod där så stilla och bara såg på oss. Hon kunde inte tala så rent som vi andra, hon kunde åtminstone inte få till k-ljudet. Det hade vi roligt åt många gånger. Vi förstod väl inte bättre. Men en vacker dag var hon borta och vi återsåg henne inte förrän vi samlades kring hennes lilla vita kista. Det var oändligt sorgesamt å vi sjöng så gott vi kunde en liten sång för henne innan locket skruvades på. Vår lärarinna hade lärt oss en sång som vi sjöng och det med den största inlevelse det kan jag försäkra. – ” Det blir något i himmelen för barnen att få” (377, Sions toner). Det där att få gå omkring på gator av guld det var minsann annat än glasbrukets sotiga jord, och att få sitta till bords i Guds härlighets hus och att få äta det levande brödet som vi sjöng om i följande verser, det unnade vi henne av hela vårt barnahjärta och den största sorgsenheten i oss gick liksom över då vi genom sången blev varse hur innerligen bra hon skulle få det sedan. Också älven tog sitt. En liten pojke kunde inte hålla balansen den gången han skulle ”kasta smörgås” med en platt glasbit. Den eftermiddagen stängdes vi inne medan stort folk sökte nere vid kajen. Genom fönstret såg vi när hans mor gick hem, torkade tårarna med förklädet och i sin andra hand höll hon en strumpa som vattnet rann ur.Alla skulle gå och se de döda, till och med vi barn. Det fanns väl inte någon på bruket eller i dess närhet som dött som inte vi ungar beskådat, om också med en viss bävan. Men det hörde till, så skulle det vara helt enkelt. .

 Tidigt kom snön i barndomens höstar (eller minns man det bara så?) Redan i oktober blev marken vit många gånger och den låg kvar för gott. Inte var väl skidåkningen så allmän då som nu, och ingen av oss ägde väl några egna skidor heller när vi var riktigt små. Men inte hade vi så stora bekymmer för den sakens skull. Vedtravarna var många och långa. Det var bara att välja lämpliga bitar samt ett grovt ”sockertoppssnöre” att hålla fast foten med och så ett par lämpliga ”fyrkantspinnar” till stavar. Nån kappåkning kunde vi ju inte prestera på dem men de höll att gå på drivorna med och det var ju skojigt det också. Men kälkar hade vi både hemsnickrade och stålskenade. Vi hade långsläp i bruksbacken de gånger föret var gnistrande å hästarna inte hade lämnat allt för mycket efter sig mitt på vägen. En styrkälke längst fram också hela raden av kälkar hopbundna efter varann. Det kunde vara bra roliga kvällar när kylan var sådär lagom och månen stod högt. Innan vi kojade skulle vi väl också vara lite hjälpsamma. Stackars ”tork-Sven” fick rota i travarna å lasta på en stor kälke som han drog i ett grovt rep över axeln in i torkhuset i hyttan. Varje kväll drog han, och varje natt skulle veden torka tills den blev kruttorr. Vi erbjöd oss att skjuta på lasset och gubben var själaglad varje gång han fick hjälp. Att vi stod bakpå medarna å lät oss dras nästan ända in i torkhuset, det tycktes han aldrig märka. Han var idel tacksamhet. Odygd som kvitterades med ris i rumpan var väl ingen ovanlighet men sammanhållningen mellan oss ungar var god och några direkt nidingsdåd gav vi oss aldrig in på. Att spela hartzfiol nån mörk höstkväll för några som vi visste var lite rädda och lyhörda för skrymt och sånt, det var väl ändå bara oskyldigt skoj, men nog var det bäst att ha sina gömställen utsedda i förväg. Jag menar nu för täckande av reträtten.

Så småningom så fick väl var och en gå hem till sitt. Det gick väl inte an att bli bofast hos grannens, hur gärna man än ville.  Det blev kväll och jag kröp ned i min slaf på ena sidan väggen inne hos oss och tvillingarna i sin utdragssoffa på den andra sidan. De läste sin kvällsbön högt och samfällt: Det gick en ängel kring vårt hus . Han hade två förgyllda ljus. Han bar en bok uti sin hand. Nu somna vi i Jesu namn. God natt mamma och pappa. God natt allihopa! Den kvällsbönen har jag varken förr eller senare i livet hört och jag har inte förrän på senare år funderat över hur den ängeln var funtad som kunde bära både en bok och två ljus, nog fick han gå sakta och vackert.Innan vi börjat vår skolgång var ju allt bara lek. Sen blev det läxor och hemräkning en liten smula. Det tog en del tid men rakt inte all. Vi hade god tid till kurragömma mellan glaslådor å i allsköns uthus och bodar.  Uppe vid brukets övre ände fanns hela brukets VC inrymt, för all del avbalkat i två, för patron`s skulle ha ett alldeles ensamma. Det tyckte vi barn var något väldigt fint, men det gick bra för vår del också ty sittplatserna var många och längst ut fanns en liten, liten rundel lagom åt oss ungar. På morron när man var kommen ut på bron för att företa en tur till ett visst ställe, då kunde det minsann vara fler av lekkamraterna som var ute i samma vällovliga ärende. Då blev det kapplöpning så att stickor och strå rök och högt i den klara luften tjöt vi - Tur mitt lillhål!

Det fanns ett album vi kunde få låna och titta i när det blev ledigt i kammarsoffan och vi varit snälla. Både vykortsalbum och på riktigt folk. Mycket släktingar i tjocka album med vadderade pärmar och förgyllda knäppen. T.ex morbror Petter i Amerika som såg verkligt överlägsen ut där han satt. Han hade förresten varit på besök en gång, så vi hade sett honom på riktigt. Det gick en ansenlig tid efter den visiten som tvillingarna inte kunde säga annat än ”aydont nov” eller ”yes, yes”. Så fanns där en dam som hette Tekla, henne bläddrade vi över fortast möjligt. Vi hade beskådat henne i verkligheten och efter detta hette hon alltid Tekla med ögat. Hon hade förvisso två men gud bevare oss för det högra, det var nästan bara rött kött efter en eldsolycka. Hon gjorde oss nästan sorgsna. Men vi blev gladare när vi vände nästa blad, ty där hade en stackars förlupen lus funnit sin död. Den satt där pressad som i ett herbarium, men vi var väl finkänsliga, inte kunde väl dom rå för det. Vi trampade varann på foten i smyg under bordet, snöt oss i förklät å bläddrade vidare. Lagom åt luseländet förresten! Så småningom så fick väl var och en gå hem till sitt. Det gick väl inte an att bli bofast hos grannens, hur gärna man än ville.