Ikväll har jag suttit och bläddrat i fotoalbum och tänker på tidens gång...Tid som inte kommer tillbaka. Människor man saknar eller perioder i livet som man saknar.Tex när barnen var små. Jag blev lite nostalgisk i en längtan tillbaka till något som inte längre kan nås eller upplevas.Det gäller att istället glädjas över det man  ( jag ) har just nu och faktiskt har fått ch får uppleva. Det är inte alla förunnat att ha en stor familj, bo i en bra miljö nära naturen och att ha ett arbete.Att känna sig behövd och ibland också uppskattad. Min mission har varit och är att försöka göra gott för andra. Det är nog därför jag aldrig har tvivlat på mitt yrkesval och också trivts så bra med det hela mitt arbetsliv. Jag förstår inte att människor kan vara exkluderande och missunsamma. Jag kan ibland känna när andra mår dåligt ,känslan liksom överförs till mig.

Jag är en känslig person som har svårt att se när andra far illa, men kan genom mitt jobb också lindra lidande om så ibland bara för stunden.Tänk om jag kunde berätta allt jag sett och allt jag upplevt i mitt jobb och genom livet,men det går inte.Ingen i min närhet skulle förstå eller så vill jag inte dela med mig av det värsta, utan håller det för mig själv. Onämnbara upplevelser som följer mig i graven. Har det påverkat mig då ? Javisst ! Det har både påverkat och format mig till den jag är. Alla människor formas av sitt liv, men man har också egna val.