Vi plockade smultron i dikesrenarna på Fjäls ägor, vi hukade oss och kröp, ty i åkrarna fick ju ingen trampa, men gud nåde oss om vi blev upptäckta från Fjäls gård av ”rättar`n”, då dånade hans röst så det hördes långt bortom bruket. Vi tog nog ändå gent över många gånger till ”lillberget”, där var vårens blåsipps- och gullvivs-ställen, där fanns några stånd av luktviol, alltid varje gång på samma ställe. Där fanns alldeles rödlila blåsippor. Även ormar prasslade iväg. Vad vore Lustgården utan ormen? Dagarna gick. I bagarstugan bakades smålandsbullar. Runda, bruna, sirapssöta, härligheten direkt för hungriga ungar. De flesta av brukets urinnevånare var söderifrån. Södermanland, Värmland och kanske mest Småland och sederna därifrån följde med ävenså smålandsbullarna.På kvällarna, de långa ljusa sommarkvällarna, då var det rysligt svårt att pallra sig in för att sova. Då gick lekarna runt knutar och uthus. Vi ”slog dunk” så gubbarna kom ut i kalsongerna och hojtade åt oss att för all del göra kväll så att en ärlig jobbare kunde få en smula sömn innan nästa dags arbete började kl. 6 igen. Då kom Sven från hyttan och väckte. Trappa upp och trappa ner. På varje dörr slog han med sina knotiga, svarta fingrar. – Opp igen, klockan är fem! I hus, ur hus, tills varje man fått sin påminnelse.

Båtar kom och gick. Lövudden och Pecka fraktade timmer å vedpråmar. Turisten var något helt annat. Det var den tidens enda förbindelse med Sundsvall. Klockan åtta till halvnio på morgonen gick den sin dagliga tur till sta´n. Vid fem-tiden på eftermiddagen kom den tillbaka. I Stavreviken vid kajen, där hade Turisten sin ankringsplats (ett godsmagasin fanns där också på den tiden).Att få åka med Turisten till stan en gång om sommaren det hörde till barnaårens absoluta upplevelse. Den dagen fick man följa med mamma på ”Palms” och det vankades bakelser. Såna bakelser finns nog inte nu, åtminstone har inte jag funnit dom, men barna-smak är ju en sak för sig. För tjugofem öre till en grönsoppa skulle vi alltid köpa med oss hem från Saluhallen, det var obligatoriskt.Sommaren fortsatte. Riktigt varma dagar rodde vi över älven till sandgrundet mittemot och badade, eller till Storgrubban längre in i albuskarna . Det var bara en stor grop egentligen men där var vattnet alltid solvarmt. Jag fick i ett svagt ögonblick av min far och mor lov att skicka efter en baddräkt från Oscar Ahrén, den var av blå och vitrandig bomullstrikå. Ingen av ungarna hade en baddräkt utom jag. Att jag var randig på hela kroppen sedan badet var över, pyttsan, vad gjorde det? Jag var i alla fall ägare till ett plagg som inte satt på vem som helst!

Det kom nya morgnar, solen lyste igen och vilken doft av löv och grönska! Så´n doft finns inte nu. Allt var så intensivt i barndomen, fast ska jag vara riktigt sann så kan det någon enstaka gång hända att någonting förs med vinden, något obestämbart men i alla fall något som för tankarna tillbaka till barndomen. Då vill jag bara andas djupt och minnas! Det där är särskilt på sensommaren under skördetiden, fast inte ofta.Våren var det i alla fall något särskilt med just innan man hade lov att få gå barfota ty när man hade fått det tillståndet då var ju redan sommaren kommen. Nej, föräldraskapet ovetandes skulle det vara, annars var det bara halva fröjden! I en lång rad stormade vi upp till ”Gärdet”, där var det bart i sluttningen ner mot bäcken. Av med skor och strumpor å´ försiktigt trampa i fjolårsgräset, åh, vilken upplevelse! Vi blev så uppspelta att vi slog kullerbytta i slänten, ”bytta på bytta” ända ner mot bäck-kanten.Men någon av oss ungar skulle väl också hålla ett öga på vägen, ty en grindslant var inte att förakta . Rätt som det var så drog hela hopen iväg ty en droska med två förspända hästar hade uppenbarat sig borta i kröken! Det kunde i bästa fall bli två öre på man. Tätt, tätt radade vi upp oss efter hela den uppslagna grinden. – jaha., skjutsen kom. – ”Tack ska ni ha ungar, stå här tills vi kommer tillbaka ska ni få en slant”!! Men vi hade väl annat att ta oss för än att gräma oss över sånt strunt.

Vi hörde motorknatter nere från ån. Hallå, alla brukets tanter, nu kommer det ”motorströmming”! Hem och hämta ett kärl att ta i. Tjugofem öre kannan (2,5 lit.) Men du milde, den var höjd idag till trettio öre. Åh, hut, skäms ni inte strömmingsgubbar, tror ni pengar växer på trän?

Torsboda 1956

  Barndomens land kan jag inte återvända till nu efter femtio år. Ingenting finns kvar, ingenting är sig likt. Men för min inre syn är allt som då. Blundar jag och drömmer mig tillbaka kan jag gå omkring på Fjäls glasbruk. Inte gå förresten utan springa. Det gjorde vi alltid då vid 6-7 årsåldern, hoppade, sprang, föll, skrubbade våra knän, skar sönder våra nakna fötter, ty sönderslaget glas och vassa stenar av sönderbrända deglar fanns det överallt. Solen lyste intensivt hela sommaren. Älven gick gnistrande nedanför hyttan. Timmerflottarna styrde sina foror, rodde med långa åror, sjöng. I de vita sandbingarna nere vid kajen lekte vi barn, ibland dagen i ända. De där vita, fina sanden från Holland var underbar, full av snäckor och allehanda mystiskt. Där kunde vi forma kullar och hus ty grävde vi bara nog långt ned var den fuktig och formbar. Men vi måste iväg och plocka mask emellanåt, bakom stallet var fina maskställen. Vi hjälptes åt alla vi barfotabarn och tvinna metrevar av björntråd. Nån bortkastad kork hittade vi väl alltid som kunde duga till flöte på ett alspö som vi bröt vid bäcken,

”glasbruksbäcken” som ringlade sig genom gärdet. Där hade vi fina metställen i hålor och fördjupningar som bäcken grävt, där stod ”stenbiten” och lurade, det gällde bara att smyga sig fram ljudlöst. Vi höll nästan andan och alltid var det nån som blev narrad och följde med upp. Men ofta var fisken snabbare än vi, den drog iväg in under alrötterna vid bäckkanten med krok och rev å´ hela härligheten. – trassel. och snärj , bums i bäcken, kjolar och byxor kavlades opp eller fick bli blöta, vilket som. Det torkade snart i denna välsignade sol som man alltid tyckte lyste när man var barn. Men visst regnade det ibland och åskan gick. Brak och blixt och dunder. Mest minns jag åsknätterna, pappa och mamma kom in till mig och ville att vi skulle sitta uppe alla tre tills det värsta gått över. Nog för att jag kunde sova fast åskan gick, även om två åskor smällt på samma gång men lite sällskaplig fick man väl lov att vara och kanske var dom rädda – vem vet?

Jag fick en handskriven berättelse i min hand utav min mor Margit. Jag har läst den om och om igen. Kanske för att jag tycker om att höra berättas om hur det var ”förr i tiden”, men säkert också för att det var min egen mormor som skrivit den. Berättelsen är i alla fall väl värd att bevaras åt mina barn och barnbarn för att de ska få en liten bit av sitt ursprung, sin förhistoria . Min förhoppning är väl kanske också att en och annan som inte tillhör familjen skall finna nöje och glädje i att dela en stund tillsammans med Wega, min mormor, i hennes barndoms lyckligaste tid . Det tar inte så lång stund att läsa dessa rader, men jag förstår vilket arbete hon har lagt ned för att sätta detta på pränt . För det första så hade hon väl inte så gott om tid . Hon satt väl en stund omsänder när arbetet tillät en paus och det blev väl inte särskilt ofta . Hon har dessutom skrivit varje sida i fem likalydande exemplar . Ett till vart och ett utav sina kära barn.  För varje gång jag läst har jag funnit en ny rolig detalj som jag inte lagt märke till förut.  Mormors berättarglädje går inte att ta miste på och jag kan se henne framför mig när hon med glimten i ögat satte sin berättelse på pränt. Jag tillbringade många skollov tillsammans med min mormor och morfar och de är en del av min barndom och mina minnen . De är båda borta nu och jag saknar dem så oerhört. Mormor gick bort vintern -92 . Hon skulle ha fyllt 90 år i september det året . Morfar Henning hade gått bort några år före.  Hon var så åldrad och så glömsk att hon inte längre kunde ta hand om sig själv men sin barndom den mindes hon så tydligt ibland att hon trodde att hon var där i den lyckligaste tiden i sitt liv.

Jag minns hennes sista månader när hon tappade livsgnistan . Hon drabbades av ”slaganfall” och tacklade av mer och mer. Mot slutet var hon helt sängliggande. Min yngste och sistfödde son Martin fick ”hänga med” när jag åkte till henne. Älskade mormor, jag minns vad du såg nöjd ut när Martin fick ligga där på din arm. Ditt barnbarnsbarn som förhoppningsvis en dag skall finna glädje i att läsa hur det var att vara barn i början av detta sekel på Fjäls glasbruk och känna sina rötter.