Från mitt första skolår står en händelse etsad i mitt minne, ty fast vi lekte och rasade alla årstider så hände ibland att döden kom på besök genom sjukdom eller genom olycka, då som nu. Vi hade en liten flicka till lekkamrat. Hon var nog egentligen inte så lekfull som vi andra. Kanske sjukdom plågat henne länge, vad vet jag, men där stod hon i den mörka farstun till ”mittenbyggningen” och tittade på oss som höll till utanför och väsnades. Då var hon nästan som ett väsen från en annan värld. Hennes stora blå ögon, håret som var gult och självlockigt och så hennes nästan genomskinliga hy. Hon stod där så stilla och bara såg på oss. Hon kunde inte tala så rent som vi andra, hon kunde åtminstone inte få till k-ljudet. Det hade vi roligt åt många gånger. Vi förstod väl inte bättre. Men en vacker dag var hon borta och vi återsåg henne inte förrän vi samlades kring hennes lilla vita kista. Det var oändligt sorgesamt å vi sjöng så gott vi kunde en liten sång för henne innan locket skruvades på. Vår lärarinna hade lärt oss en sång som vi sjöng och det med den största inlevelse det kan jag försäkra. – ” Det blir något i himmelen för barnen att få” (377, Sions toner). Det där att få gå omkring på gator av guld det var minsann annat än glasbrukets sotiga jord, och att få sitta till bords i Guds härlighets hus och att få äta det levande brödet som vi sjöng om i följande verser, det unnade vi henne av hela vårt barnahjärta och den största sorgsenheten i oss gick liksom över då vi genom sången blev varse hur innerligen bra hon skulle få det sedan. Också älven tog sitt. En liten pojke kunde inte hålla balansen den gången han skulle ”kasta smörgås” med en platt glasbit. Den eftermiddagen stängdes vi inne medan stort folk sökte nere vid kajen. Genom fönstret såg vi när hans mor gick hem, torkade tårarna med förklädet och i sin andra hand höll hon en strumpa som vattnet rann ur.Alla skulle gå och se de döda, till och med vi barn. Det fanns väl inte någon på bruket eller i dess närhet som dött som inte vi ungar beskådat, om också med en viss bävan. Men det hörde till, så skulle det vara helt enkelt. .

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ikväll har jag suttit och bläddrat i fotoalbum och tänker på tidens gång...Tid som inte kommer tillbaka. Människor man saknar eller perioder i livet som man saknar.Tex när barnen var små. Jag blev lite nostalgisk i en längtan tillbaka till något som ...

  Nu har det gått en tid sen jag skrev att jag skulle fortsätta blogga .Snart (*harkel*hm*) 6 år 😳 Tappade bort både lösen och användarid som det heter.Men nu är det ordnat ! Åren går och en del förändras medans annat är beständigt.Min h...

    Nu har jag bestämt mig för att fortsätta med den här bloggen -  smycka.bloggplatsen.se . Det var mycket längesen jag gjorde något inlägg, men idag så passar jag på . Hemma från jobbet, begränsad av smärtan i nacken och huvudvärken. Med smärtst...

Jag har flyttat min hobbyverksamhet. Hälsa gärna på genom att klicka på länken -  www.123minsida.se/hobbyverkstan Hälsar MarieCharlotte  ...

   Jag har förälskat mig i glaspärlor . De är så otroligt vackra ! Runda , ovaler, facetterade, gula som honung, blå som azur, röda som är kärlekens färg, gröna som vårens grönska eller svarta som synden . Gnistrande , glittrande . Sätt några melland...