Henning är en historia för sig, men nämnas kan att han var en man med ett stort engagemang. Han satt bl.a med i kyrkofullmäktige, skolfullmäktige och han var ordförande i barnavårdsnämnden som det hette på den tiden. Barnavårdsnämnden beslutade bl.a om hur kommunen skulle hjälpa barn som hade det svårt. Men framförallt var han en musikens man, en ”speleman” som på ålderns höst blev hedersmedlem i Timrå manskör för att han varit med sedan 1920-talet. Han spelade piano, fiol och cello. Wega skötte ”marktjänsten” har jag förstått  och blev ”försörjd” av sin man. Det var det vanligaste på den tiden, att kvinnan var hemma och skötte hushållet och att mannen arbetade, så det föll sig naturligt för dem.

 Min Mormor Wega växte upp på Fjäls glasbruk och min morfar Hennings far, Erik Gustav Högberg var Rättare på Fjäls jordbuk som låg i anslutning till glasbruket. En Rättare var en slags chef . Morfar Henning och min mormor Wega träffades i unga år och min mor Margit föddes år 1919 den 16 augusti strax innan Wega skulle fylla 17 år. Det var väldigt ungt på den tiden liksom nu, men jag är fullständigt övertygad om att Wega och Henning verkligen älskade och var ämnade för varandra. Samtidigt som jag förstår att hennes föräldrar (kanske) hade en del betänkligheter eftersom Wega var enda barnet och jag har hört att de tänkt att hon skulle kostas på utbildning på  läroverket i stan, men så blev det nu inte. Hon gifte sig med Henning och de fick sammanlagt fem barn i ganska tät följd.Wega var hemma och skötte om barn och hushåll vilket var brukligt på den tiden. Henning arbetade på fabrik. De bodde först på Fjäl och de äldsta barnen är födda där , sedan flyttade familjen till ett litet torp som kallades Svaleri .”Torp” betyder att det var en liten gård med några få kreatur och med ett litet stycke odlingsbar mark till. Mormor skötte kreaturen och de äldsta barnen fick nog hjälpa till. Äldsta dottern Margit, min mor, har berättat att hon hade sju kilometer långt till skolan när de bodde på Svaleri och hon gick fram och tillbaka tillsammans med en skolkamrat, bitvis på en stig genom skogen.Så småningom flyttade de emellertid till Strand i Söråker till ett annat ”torp” eftersom behov av större fanns allteftersom barnaskaran växte sig till fem. Det fanns inte bekvämligheter såsom tvättmaskin och dylika finesser utan mormor Wega gick till bäcken och tvättade familjens ”byk”.

Långtråkighet visste vi inte vad det var, och samhörigheten var förvånansvärt god. Det var inte ofta vi kom i luven på varann. Men en gång minns jag att jag gick i riktig byxångest för grannens mor i flera veckor. Jag hade varit hos farfars på Limmared en tid under sommaren och när jag kom tillbaka så hade min allra bästa flickvän slutit trohetsförbund med grannens Anna. Detta svek gick min ära förnär, så en dag när vi möttes utanför ”privatet” så klämde jag ner hennes halmhatt över hennes fräkniga näsa så att det sa ritsch ratsch i hatthalmen. När hon sedan med huvudet upp genom hattbrättet fått springa hem och snora å skvallra, då var det jag som tog till harvärjan så fort någon i hennes stora syskonskara visade sig, å som sagt var, mest hennes mor naturligtvis. Men allting går ju över och innan hösten börjat snöa så var det glömt igen. Med detta vill jag nu sluta. Allting har ju en ände och ibland tar barndomen ett barskt slut, andra tider stundar. Men minns mina kära barn att barndomen kan vi aldrig återvända till, men minnena därifrån bär vi nog men oss genom hela livet. Detta opus avslutat den 8/3 1961 i Torsboda.

Det fanns särskilda rum i bagarstugan också där de alltid sotiga hyttpojkarna fick bo under veckorna och även äldre ”löskarlar” för den delen. De hade en järnspis som eldstad å matlagningtillhåll. Där stekte de sitt fläsk, och kokade sitt kaffe i glaskulor som gjordes på bruket. De kunde väl rymma ensådär två liter och det var bara att fylla på vatten, slå i kaffe och öppna spisringarna lagom för att kulan eller kaffesumpen som den också kallades skulle stå stadigt. Gott kaffe blev det. Vi hade en hemma hos oss också.Rummet vägg i vägg med patrons affär bodde en ”finngubbe” och hans son under veckorna. De knogade ihop grädde som de skummade av sin mjölkliter varje dag, ty de hade räknat ut att om de åt skummad mjölk så skulle de bli självförsörjande med smör. Så skulle väl en dag själva smörkärningen gå av stapeln, men finngubben klagade ”-jag mälta å jag mälta, inge smör fick ja . Då ”set” ja i de å så åt Kalle å ja opp et.”! ( Alltså, när det inget smör blev så åt de båda upp grädden.) På en sån liten plats som glasbruket, visste ju alla allting om alla, så vi barn hade också reda på smörkärningen. Vi skrek åt Kalle, fast från säkert avstånd å repeterade finngubbens egna ord. Då kom Kalle sättande med håret på ända och skulle väl göra mos av oss.

På lördagarna kom en särskild tant med häst å kärra och sålde mjölk och ägg. Alltid blev det nån liter extra man skulle ha till lördagskvällens risgrynsgröt. Och inte att förglömma ”bröd-Matte” som sålde långmjölk och tunnbröd. Mitt i veckan, någon enstaka gång bara, kom han som sålde tyger till klänningar och förkläden å barnkläder. Domestik och perkal, blå med vita prickar. Han hade en vit häst. Själv hade han vita polisonger och hette Helander. Han behövde inte vänta länge på kunder. Det var ju roligt bara att se även om man inte alla gånger kunde inlåta sig på köpenskap. På bruket fanns för övrigt en liten butik som patron ägde och där brukets bokhållare vissa kvällar i veckan var skyldig att hålla öppet ett par timmar. Jag minns hans rödfrusna händer när han fumlade med sockertoppar å saltsill och galoscher med fint rött yllefoder och så naturligtvis fett amerikanskt fläsk ty någon eldstad fanns inte. Det fanns väl de som inte hade många kronor kvar att få när avlöningen kom sedan de på kvällarna låtit sig skrivas in i patrons ”handelsbok”.