Det kunde knacka på dörren ibland mitt opp i all röran. Det kom tanter som såg hemlighetsfulla ut för våra barnaögon, men de undrade bara om de kunde få några små pojkbyxor sydda. Jodå där satt det inte fast, bara det blev dag igen så den gamla trampmaskinen kunde komma fram ur sin vrå. Men ibland gällde det andra saker, t.ex ris-smorning. Fanns det brännvin med? Javisst det hörde ju till, det visste man ju om. Men sen ordet ris-smorning var sagt, då smög vi oss ut, vi som minst var. Vi visste var riterna försiggick. På tredje vinden som var stor, hemlighetsfull och mörk, framförallt mörk, ty ljuset hade ännu inte kommit till oss. Där hade vi familjer i huset var sin skrubb, ävenså grannens. Där visste vi små liv om ett kvisthål, lagom stort för ett öga. Således måste vi turas om att titta. Efter lagom väntan i mörkret hörde vi steg. Dörren gick upp, dörren gick igen och reglades på insidan. Då var det vår tur. Svarta ulltappar, sju saxar och simsalabim. Ungarna som kom i åtnjutande av behandlingen blev bra, snälla och mindre skrikande barn. Så det så. Nog behövdes lite extra slantar så innerligen väl, både på syning och hokuspokus.