Min far var västgöte, född på Limmareds glasbruk. Min mamma var sörmländska. Till Limmared styrde vi ofta färden på somrarna, ty hyttan på glasbruket hade alltid sin givna viloperiod då ugnen skulle muras om och ses till å deglarna bytas ut. Då var det ferier för arbetarna. Då for vi söderut. Nån gång fick jag fara dit i sällskap med någon bekant till pappa och mamma som också skulle åt det hållet. Så var jag då kvar över sommaren. Jag minns så väl när min lilla resväska var packad och klar. Hjärtat dunkade av spänning, att åka tåg var minsann inte alla förunnat. På den tiden var det minsann inte alla bruksungar som fått den äran. Bland annat hade mamma sytt åt mig några par ”onämnbara” av fyrskaft, slitstark väv med rätt så breda spetsar kring benen. När sommarvistelsen hos farfars på Limmared var över så satt nog det mesta av spetselegansen fast uppe i grangrenarna på det ställe där vi mest höll till och lekte å klättrade. Sommaren varade inte för evigt, fast så vill man ju helst minnas det.