Jag kan inte minnas att vi någonsin hemma hos oss hade någon väckarklocka, förresten vad skulle vi med den till? Hos en av mina kamrater fanns en, den spelade Napoleons marsch över alperna . Vi drog upp den gång på gång å den spela troget samma, samma.Vi längtade väl musik vi ungar också, innerst inne är det väl så. Men det var minsann inte hos någon av oss det fanns någonting att spela på, utom hos patron Gauffin förstås. Där fanns ett piano i förmaket och vi tittade och hörde, storögt å´ med medfödd respekt för överheten. Nån gång samlades vi alla osnutna ungar in till julgransplundring och långdans däruppe hos dom. Inte var väl glädjen så omedelbar och stor, vi blev nog lite stela av heders-bevisningen.Ibland lekte vi också med ”de” barnen . Över somrarna var de ju alltid på bruket. På vintrarna var det skolgång för dom i Sundvall med särskilt skolhushåll. Ibland fick jag den äran att äta kvällsmat med dem i salen. Smörgås och kornmjölsgröt. Mina ögon hängde fat vid patron, han åt gröt på sitt eget sätt, tuggade, tuggade, svalde, tuggade noggrant varje sked gröt. Nästa gång vi åt gröt hemma hos oss måste jag också prova samma teknik ty att det var ett fint maner, det trodde jag mig förstå. Men jag återgick rätt snart till det gamla vanliga sättet, fort iväg med gröten och å ut en stund till innan det blev oåterkalleligt kväll för den dagen.