Hösten kom så sakteliga. Vi letade små, små potatisar i fårorna där potatisen nyss tagits upp. Vid bäcken fanns två stora grytor, där tvättade alla brukstanter kläder så länge det gick på hösten å där under grytorna var det nästan alltid eld. Vi letade bortkastade ansjovisburkar på brukets gemensamma slask och diverseutkast längre ned vid bäcken. Dom använde vi som kokkärl åt våra småpotatisar i glödhögen under tvättgrytorna. Rätt snart var de kokta och då åt vi dom på träpinnar som minsann inte fattades runt vedbackarna. Jag minns att vi ibland fick följa med någon äldre ner till hyttan, på nån kväll förstås då dagens arbete var slut.Då hade vi riktiga potatisar med oss och dom ugnsstekte vi i ett ”pottlock”. ( Glaset lades i järntunnor som kallades ”pottor” och fördes in i en viss temperatur i en ugn.) Det var i den ugnen vi bakade världens godaste potatis. Då vi tog ut dem var de spruckna och vita. Läckerheten direkt tillsammans med glödstekt sill. Väldigt trolskt och mystiskt var det om kvällarna nere i hyttan. Något lyse fanns inte där, endast skenet från smältugnen, där under natten nästa dags glasmassa förbereddes. Där var alltid Jakobsson, han hade ständigt nattpass. Jag kan se honom hur han gick på kvällssidan ner till hyttan i sina direkt från Småland beställda träskor. Sådana fanns inte här uppe. De var gjorda i ett stycke trä. Jag har en kopia i min ägo fast små, små. Vi hoppade hage en kväll när han gick neråt hyttan . Han skulle väl för att vara rolig göra ett hoppskutt tillsammans med oss när han gick förbi, men just då han slog i backen igen så sprack hans träskor från för till akter, å vi bums iväg bakom närmsta knut. Vi kunde väl förskams skull inte flabba gammalt folk rätt i ansiktet ! Men annars bor inte skrattet långt inne när man är liten.