Vi plockade smultron i dikesrenarna på Fjäls ägor, vi hukade oss och kröp, ty i åkrarna fick ju ingen trampa, men gud nåde oss om vi blev upptäckta från Fjäls gård av ”rättar`n”, då dånade hans röst så det hördes långt bortom bruket. Vi tog nog ändå gent över många gånger till ”lillberget”, där var vårens blåsipps- och gullvivs-ställen, där fanns några stånd av luktviol, alltid varje gång på samma ställe. Där fanns alldeles rödlila blåsippor. Även ormar prasslade iväg. Vad vore Lustgården utan ormen? Dagarna gick. I bagarstugan bakades smålandsbullar. Runda, bruna, sirapssöta, härligheten direkt för hungriga ungar. De flesta av brukets urinnevånare var söderifrån. Södermanland, Värmland och kanske mest Småland och sederna därifrån följde med ävenså smålandsbullarna.På kvällarna, de långa ljusa sommarkvällarna, då var det rysligt svårt att pallra sig in för att sova. Då gick lekarna runt knutar och uthus. Vi ”slog dunk” så gubbarna kom ut i kalsongerna och hojtade åt oss att för all del göra kväll så att en ärlig jobbare kunde få en smula sömn innan nästa dags arbete började kl. 6 igen. Då kom Sven från hyttan och väckte. Trappa upp och trappa ner. På varje dörr slog han med sina knotiga, svarta fingrar. – Opp igen, klockan är fem! I hus, ur hus, tills varje man fått sin påminnelse.