Båtar kom och gick. Lövudden och Pecka fraktade timmer å vedpråmar. Turisten var något helt annat. Det var den tidens enda förbindelse med Sundsvall. Klockan åtta till halvnio på morgonen gick den sin dagliga tur till sta´n. Vid fem-tiden på eftermiddagen kom den tillbaka. I Stavreviken vid kajen, där hade Turisten sin ankringsplats (ett godsmagasin fanns där också på den tiden).Att få åka med Turisten till stan en gång om sommaren det hörde till barnaårens absoluta upplevelse. Den dagen fick man följa med mamma på ”Palms” och det vankades bakelser. Såna bakelser finns nog inte nu, åtminstone har inte jag funnit dom, men barna-smak är ju en sak för sig. För tjugofem öre till en grönsoppa skulle vi alltid köpa med oss hem från Saluhallen, det var obligatoriskt.Sommaren fortsatte. Riktigt varma dagar rodde vi över älven till sandgrundet mittemot och badade, eller till Storgrubban längre in i albuskarna . Det var bara en stor grop egentligen men där var vattnet alltid solvarmt. Jag fick i ett svagt ögonblick av min far och mor lov att skicka efter en baddräkt från Oscar Ahrén, den var av blå och vitrandig bomullstrikå. Ingen av ungarna hade en baddräkt utom jag. Att jag var randig på hela kroppen sedan badet var över, pyttsan, vad gjorde det? Jag var i alla fall ägare till ett plagg som inte satt på vem som helst!