Torsboda 1956

  Barndomens land kan jag inte återvända till nu efter femtio år. Ingenting finns kvar, ingenting är sig likt. Men för min inre syn är allt som då. Blundar jag och drömmer mig tillbaka kan jag gå omkring på Fjäls glasbruk. Inte gå förresten utan springa. Det gjorde vi alltid då vid 6-7 årsåldern, hoppade, sprang, föll, skrubbade våra knän, skar sönder våra nakna fötter, ty sönderslaget glas och vassa stenar av sönderbrända deglar fanns det överallt. Solen lyste intensivt hela sommaren. Älven gick gnistrande nedanför hyttan. Timmerflottarna styrde sina foror, rodde med långa åror, sjöng. I de vita sandbingarna nere vid kajen lekte vi barn, ibland dagen i ända. De där vita, fina sanden från Holland var underbar, full av snäckor och allehanda mystiskt. Där kunde vi forma kullar och hus ty grävde vi bara nog långt ned var den fuktig och formbar. Men vi måste iväg och plocka mask emellanåt, bakom stallet var fina maskställen. Vi hjälptes åt alla vi barfotabarn och tvinna metrevar av björntråd. Nån bortkastad kork hittade vi väl alltid som kunde duga till flöte på ett alspö som vi bröt vid bäcken,

”glasbruksbäcken” som ringlade sig genom gärdet. Där hade vi fina metställen i hålor och fördjupningar som bäcken grävt, där stod ”stenbiten” och lurade, det gällde bara att smyga sig fram ljudlöst. Vi höll nästan andan och alltid var det nån som blev narrad och följde med upp. Men ofta var fisken snabbare än vi, den drog iväg in under alrötterna vid bäckkanten med krok och rev å´ hela härligheten. – trassel. och snärj , bums i bäcken, kjolar och byxor kavlades opp eller fick bli blöta, vilket som. Det torkade snart i denna välsignade sol som man alltid tyckte lyste när man var barn. Men visst regnade det ibland och åskan gick. Brak och blixt och dunder. Mest minns jag åsknätterna, pappa och mamma kom in till mig och ville att vi skulle sitta uppe alla tre tills det värsta gått över. Nog för att jag kunde sova fast åskan gick, även om två åskor smällt på samma gång men lite sällskaplig fick man väl lov att vara och kanske var dom rädda – vem vet?