Tidigt kom snön i barndomens höstar (eller minns man det bara så?) Redan i oktober blev marken vit många gånger och den låg kvar för gott. Inte var väl skidåkningen så allmän då som nu, och ingen av oss ägde väl några egna skidor heller när vi var riktigt små. Men inte hade vi så stora bekymmer för den sakens skull. Vedtravarna var många och långa. Det var bara att välja lämpliga bitar samt ett grovt ”sockertoppssnöre” att hålla fast foten med och så ett par lämpliga ”fyrkantspinnar” till stavar. Nån kappåkning kunde vi ju inte prestera på dem men de höll att gå på drivorna med och det var ju skojigt det också. Men kälkar hade vi både hemsnickrade och stålskenade. Vi hade långsläp i bruksbacken de gånger föret var gnistrande å hästarna inte hade lämnat allt för mycket efter sig mitt på vägen. En styrkälke längst fram också hela raden av kälkar hopbundna efter varann. Det kunde vara bra roliga kvällar när kylan var sådär lagom och månen stod högt. Innan vi kojade skulle vi väl också vara lite hjälpsamma. Stackars ”tork-Sven” fick rota i travarna å lasta på en stor kälke som han drog i ett grovt rep över axeln in i torkhuset i hyttan. Varje kväll drog han, och varje natt skulle veden torka tills den blev kruttorr. Vi erbjöd oss att skjuta på lasset och gubben var själaglad varje gång han fick hjälp. Att vi stod bakpå medarna å lät oss dras nästan ända in i torkhuset, det tycktes han aldrig märka. Han var idel tacksamhet. Odygd som kvitterades med ris i rumpan var väl ingen ovanlighet men sammanhållningen mellan oss ungar var god och några direkt nidingsdåd gav vi oss aldrig in på. Att spela hartzfiol nån mörk höstkväll för några som vi visste var lite rädda och lyhörda för skrymt och sånt, det var väl ändå bara oskyldigt skoj, men nog var det bäst att ha sina gömställen utsedda i förväg. Jag menar nu för täckande av reträtten.