Det fanns ett album vi kunde få låna och titta i när det blev ledigt i kammarsoffan och vi varit snälla. Både vykortsalbum och på riktigt folk. Mycket släktingar i tjocka album med vadderade pärmar och förgyllda knäppen. T.ex morbror Petter i Amerika som såg verkligt överlägsen ut där han satt. Han hade förresten varit på besök en gång, så vi hade sett honom på riktigt. Det gick en ansenlig tid efter den visiten som tvillingarna inte kunde säga annat än ”aydont nov” eller ”yes, yes”. Så fanns där en dam som hette Tekla, henne bläddrade vi över fortast möjligt. Vi hade beskådat henne i verkligheten och efter detta hette hon alltid Tekla med ögat. Hon hade förvisso två men gud bevare oss för det högra, det var nästan bara rött kött efter en eldsolycka. Hon gjorde oss nästan sorgsna. Men vi blev gladare när vi vände nästa blad, ty där hade en stackars förlupen lus funnit sin död. Den satt där pressad som i ett herbarium, men vi var väl finkänsliga, inte kunde väl dom rå för det. Vi trampade varann på foten i smyg under bordet, snöt oss i förklät å bläddrade vidare. Lagom åt luseländet förresten! Så småningom så fick väl var och en gå hem till sitt. Det gick väl inte an att bli bofast hos grannens, hur gärna man än ville.