Så småningom så fick väl var och en gå hem till sitt. Det gick väl inte an att bli bofast hos grannens, hur gärna man än ville.  Det blev kväll och jag kröp ned i min slaf på ena sidan väggen inne hos oss och tvillingarna i sin utdragssoffa på den andra sidan. De läste sin kvällsbön högt och samfällt: Det gick en ängel kring vårt hus . Han hade två förgyllda ljus. Han bar en bok uti sin hand. Nu somna vi i Jesu namn. God natt mamma och pappa. God natt allihopa! Den kvällsbönen har jag varken förr eller senare i livet hört och jag har inte förrän på senare år funderat över hur den ängeln var funtad som kunde bära både en bok och två ljus, nog fick han gå sakta och vackert.Innan vi börjat vår skolgång var ju allt bara lek. Sen blev det läxor och hemräkning en liten smula. Det tog en del tid men rakt inte all. Vi hade god tid till kurragömma mellan glaslådor å i allsköns uthus och bodar.  Uppe vid brukets övre ände fanns hela brukets VC inrymt, för all del avbalkat i två, för patron`s skulle ha ett alldeles ensamma. Det tyckte vi barn var något väldigt fint, men det gick bra för vår del också ty sittplatserna var många och längst ut fanns en liten, liten rundel lagom åt oss ungar. På morron när man var kommen ut på bron för att företa en tur till ett visst ställe, då kunde det minsann vara fler av lekkamraterna som var ute i samma vällovliga ärende. Då blev det kapplöpning så att stickor och strå rök och högt i den klara luften tjöt vi - Tur mitt lillhål!