Långtråkighet visste vi inte vad det var, och samhörigheten var förvånansvärt god. Det var inte ofta vi kom i luven på varann. Men en gång minns jag att jag gick i riktig byxångest för grannens mor i flera veckor. Jag hade varit hos farfars på Limmared en tid under sommaren och när jag kom tillbaka så hade min allra bästa flickvän slutit trohetsförbund med grannens Anna. Detta svek gick min ära förnär, så en dag när vi möttes utanför ”privatet” så klämde jag ner hennes halmhatt över hennes fräkniga näsa så att det sa ritsch ratsch i hatthalmen. När hon sedan med huvudet upp genom hattbrättet fått springa hem och snora å skvallra, då var det jag som tog till harvärjan så fort någon i hennes stora syskonskara visade sig, å som sagt var, mest hennes mor naturligtvis. Men allting går ju över och innan hösten börjat snöa så var det glömt igen. Med detta vill jag nu sluta. Allting har ju en ände och ibland tar barndomen ett barskt slut, andra tider stundar. Men minns mina kära barn att barndomen kan vi aldrig återvända till, men minnena därifrån bär vi nog men oss genom hela livet. Detta opus avslutat den 8/3 1961 i Torsboda.