Det fanns särskilda rum i bagarstugan också där de alltid sotiga hyttpojkarna fick bo under veckorna och även äldre ”löskarlar” för den delen. De hade en järnspis som eldstad å matlagningtillhåll. Där stekte de sitt fläsk, och kokade sitt kaffe i glaskulor som gjordes på bruket. De kunde väl rymma ensådär två liter och det var bara att fylla på vatten, slå i kaffe och öppna spisringarna lagom för att kulan eller kaffesumpen som den också kallades skulle stå stadigt. Gott kaffe blev det. Vi hade en hemma hos oss också.Rummet vägg i vägg med patrons affär bodde en ”finngubbe” och hans son under veckorna. De knogade ihop grädde som de skummade av sin mjölkliter varje dag, ty de hade räknat ut att om de åt skummad mjölk så skulle de bli självförsörjande med smör. Så skulle väl en dag själva smörkärningen gå av stapeln, men finngubben klagade ”-jag mälta å jag mälta, inge smör fick ja . Då ”set” ja i de å så åt Kalle å ja opp et.”! ( Alltså, när det inget smör blev så åt de båda upp grädden.) På en sån liten plats som glasbruket, visste ju alla allting om alla, så vi barn hade också reda på smörkärningen. Vi skrek åt Kalle, fast från säkert avstånd å repeterade finngubbens egna ord. Då kom Kalle sättande med håret på ända och skulle väl göra mos av oss.