Tork-Sven höll också på att drunkna en gång, den händelse hade en förhistoria. Det var så att Sven hade fått veta att mamma skulle fara till stan en viss dag och han hade räknat ut att nu skulle han försöka få ett litet bud uträttat. Han pallrade sig alltså upp till mamma och bad henne om en ”liten” tjänst, eftersom hon ändå skulle till stan så, och det var ju så ynkligt lite, det minsta av budskickning man nå`nsin kunde tänka sig. Mamma var godtemplare, av den rätta sorten till på köpet, så det var nog inte ur vägen att Sven la på ett extra kol när han bad henne om en sån bagatell som att köpa hem en liter brännvin! Har någon av er hört när en kork flyger ur en flaska som är stadd i jäsning? Det har jag! Nåja, troligen fick han ändå hem sin liter. Vem som blev hans budbärare, det vet inte jag. Innan kvällen den dagen var både Sven och mågen hans ganska så påstrukna, men troligtvis också ganska styrkta och karska. De skulle ut och ta sig en båttur neråt ån och Svens lilla ranka båt från vilken han brukade bärga vilsekomna stockar, den kände vi alla nogsamt till. Vips hade båten kantrat å bägge kravlade omkring och skrek på hjälp. Mågen klarade sig, men hade inte Sven fått hjälp av Johan på Fjäl så hade han troligen gjort sin sista seglats. Tacksamheten mot Johan var stor. ”För att han bärgade båten”! Ty den var Svens ögonsten.