Ja, minnena kommer eftersom, det blir som ett enda långt pärlband. Det här kanske inte ens roar mina barn för vilka jag egentligen skriver, men ni kan ju läsa igenom mitt opus någon gång då det blir en tyst kvällsstund för er och ni får lust att vara med er mamma i den period av hennes liv som var glädje och förväntan inför varje ny dag. Barndomens tid, den oförglömliga.Livet är kort och vanskligt. Man vet aldrig hur långt det blir. Jag vill göra de här skriverierna färdiga snart, ändå så är det mycket som inte kommer med, både bagateller och större saker, men då skulle inga papper räcka till och ni skulle troligen tröttna långt före slutet. Varje lördag kom kötthandlaren åkande i sin kärra med köttet bak i åket, överbrett med ett tygskynke. Han band sin häst vid den stång som fanns på bruket, avsedd att binda hästar vid. Järnringar fanns isatta för var och en. Fanns där inga stolta springare nån dag så var den stången finfin att öva balansgång på för oss barn. Men när som sagt kötthandlar`n kom (han hette Pettersson å hade väldigt fina bruna polisonger) då skulle alla hugade spekulanter ut och haffa varsin köttbit till söndagens middag. Allt skulle klämmas och vändas och granskas. Vägas på betsman å godtas eller förkastas. Till slut hade väl ändå var och en fått sitt och Petterson fått sina slantar. Visserligen blev det nog ej så mycket i hans magra börs men betänk att hur billigt det än för vår nutida syn det skulle vara så var ändå fem kronor om dagen det mesta en arbetare på bruket kunde tjäna och då skulle han nog helst vara ”mästare” i sin verkstad som det hette. Men vi hade ju fri bostad, fri ved att dra fram ur brukets travar, varhelst vi kunde bäst finna den i vinterns is och snö såväl som om sommaren. Lyset var fotogenlampor och fotogen fick vi köpa hos Skjöld i maskinrummet till en mycket billig penning. Bostaden var obligatoriskt ett rum och kök oavsett om barnaskaran var en till två eller nio, tio.